KRIS och Unga KRIS är syskonorganisationer.
Som det kan hända i de bästa familjer har man under en tid glidit ifrån varandra.
Ordföranden Germay Woldu och Jacob Fraiman berättar om sin vision att se framåt. Att åter bli starka tillsammans.

Det är en vacker vårdag i april med molnfri himmel och fågelkvitter. KRIS ordförande Germay “Gibbe” Woldu kommer körande i sin klarröda bil prydd med KRIS-loggan. Han är på besök i Södertälje där Unga KRIS har sitt huvudkontor. Här, i det gamla IOGT-NTO-huset, arbetar ordföranden i Unga KRIS, Jacob Fraiman. Vi sätter oss tillsammans i trädgården för att få en pratstund om framtiden.

Även om Gibbe representerar det ”vuxna KRIS” och Jacob, Unga KRIS, är de tydliga med att de båda företräder KRIS. Detta är målsättningen framöver. Hur ska det då se ut, rent konkret?

– Att vi jobbar mot olika målgrupper, beroende på om man är KRISare eller Unga KRISare ska inte spela någon roll. Vi står stadigt tillsammans i våra deviser där vi är måna om varandra och ska hjälpa varandra att fungera som varandras stötte-pelare. Vi ingår ju i en och samma organisation. Detta är viktigt i ett läge där den grova brottsligheten går ner i åldrarna och gränserna suddats ut mellan KRIS arbete att hjälpa personer ut ur kriminalitet och Unga KRIS brottsförebyggande arbete

Almedalsveckan

De berättar om den splittring de menar funnits mellan KRIS och Unga KRIS. Om olika viljor som krockat med varandra och hur man har tolkat stadgarna lite som man har velat. Det var till exempel symptomatiskt att Unga KRIS under ett år besökte Almedalen, men i ett separat läger avskilda från ”vuxna KRIS”. De var inte heller en del av Vägen ut. – Under Almedalsveckan träffar man både KRISare och Unga KRISare från hela landet och man lär känna varandra, men när vi befann oss i två separata läger kände jag att vi hade börjat motarbeta varandra och dit vill vi inte igen, säger Jacob.

Ledare med distans

Något som har brustit menar Jacob, är att ungdomar behöver ledarskap. Unga KRIS behöver därför arbeta på ett annorlunda sätt. Även om visionen även fortsättningsvis ska vara att Unga KRIS är och förblir en ungdomsförening, som ska få unga intresserade av föreningsliv och att sitta i styrelser, så behövs det stabila pelare. Unga behöver äldre, coacher som vägleder dem.

– Tanken från början var att unga skulle leda unga, men med tiden har det visat sig att det inte riktigt fungerar. För detta behövs ledare som har fått lite mer distans och som har brutit med sitt kriminella liv och tankemönster, säger Jacob.

Gibbe säger att tanken inte är ny, att den alltid har funnits, men att den idag har förverkligats.

– Målet har alltid varit att coacha ungdomar in på rätt väg i livet. Men idag så har vi föredömliga förebilder som har fått utbildning. De har varit med i KRIS under några år och har bra kunskap om föreningen. De har förutsättningarna att coacha de här killarna och tjejerna in i KRIS.

Misstro från olika håll

Hur har man då sett detta behov av vägledning? Det kan till exempel finnas en misstro som kan ta sig uttryck på flera olika sätt. När Gibbe och Jacob kom till KRIS Stockholm märkte de till exempel att det fanns ungdomar som inte ville plocka upp efter sig och det är inte okej.

Misstron kan komma från olika håll, både från unga och äldre. Jacob menar att många ungdomar kan komma med nytänk och de äldre då kan se det som ett hot mot själva syftet med KRIS. De äldre kanske säger

”Nej, det är inte bra med gangster-rap”, medan andra tycker,

”Ni ska inte peka finger, ni spelar ju mulle på era föreningar, precis som man gjorde på anstalten.”

– Det ska inte vara så. Man ska inte vara rädd för varandra. Yngre och äldre har så mycket att ge varandra. Man kan lära sig av de yngre, samtidigt som man får strukturen av de äldre. Det är precis där det har brustit, man har velat styra över varandra, säger Jacob.

Att arbeta med antingen unga eller vuxna har sina för och nackdelar. Ibland har det varit lättare med äldre, då de fått ta fler konsekvenser av det liv de levt och därför kommit till ett vägskäl. De vet till exempel hur det är att sitta i fängelse och förlora allt, menar Jacob.

– Men jag har också tyckt att det har varit enklare med ungdomar, tills jag stöter på patrull där. De kan snabbt förlora sin motivation och vill en sak ena veckan en helt annan nästa vecka, säger Jacob och skrattar.

Gibbe fyller i med att han ser det som en tillgång med att ha varit aktiv i både KRIS och Unga KRIS, vilket även gäller Jacob. Man vet hur båda sidor fungerar, något de har med sig när de ska försöka förena organisationerna.

– Vi har kunskapen om var det har felat och var det har fungerat. Nu kan vi rätta till det så att det blir bra, säger Gibbe.

Starkare tillsammans

Hur ska man då komma ifrån misstro och attityder? Gibbe och Jacob tror på demokratiaspekten i föreningslivet. Hur man arbetar tillsammans utan att den enskilde individen bestämmer.

– Allas ord betyder något, säger Gibbe och Jacob fyller i med:

– Ung som gammal.

– Exakt, säger Gibbe.

Det är här ledordet Starkare tillsammans kommer in. Det är ett sätt att utåt kommunicera ett nytt KRIS, där målsättningen är att allas ord betyder något. Där man inte styr medlemmarna med någon form av härskarteknik, makt och kontroll.

– Det här är en förening full av kärlek där vi ska hjälpa varandra, säger Gibbe och lägger emfas på ordet “varandra.”

– Precis som jag kan hjälpa dig, kan du hjälpa mig och det får vi aldrig glömma bort. Alla fyller en funktion, säger han.

Mest är inte alltid bäst

Jacob menar att det handlar om att man kompletterar varandra. Även om det är bra med eldsjälar så får det inte vara personstyrt, för alla är bra på något. Det gäller att komma ifrån den självcentrering som man talar om i tolvstegsprogrammen.

– Vi kommer ju från trasiga hem där vi kanske har dålig anknytning. Vi har inte fått bekräftelse och vi har olika avvikelser och diagnoser. Men vi har våra morgonmöten och vi behöver lyfta fram varandra, säger Jacob.

Det innebär också att lyfta fram alla lokalföreningar i KRIS och Unga KRIS. Till exempel genom att dela varandras inlägg på sociala medier, åka ut och lyssna på varandras föreläsningar och träffa representanter för kommunerna i fråga. KRIS har under åren haft fler lokalföreningar än vad man har idag, men fokus i nuläget är inte att etablera något nytt.

– Visst hade varit det bra om vi kunde vara i varje kommun, men just nu måste vi fokusera på att stabilisera våra lokalföreningar. Mest är inte alltid bäst. Det är inte vår vision, säger Jacob och Gibbe fyller i med: – Målet är nu att vi som står kvar ska stå starka tillsammans.

Tacksam för kris

Samtidigt beskriver Gibbe och Jacob hur arbetet med att förena KRIS varit en utmaning. Hur de har blivit motarbetade. Men nu vill de fokusera på att se framåt.

– Jag vill ju att, den dagen jag går vidare till något annat, ska KRIS stå kvar och att jag kan vara tacksam för min tid där, hur det än slutar. Jag kommer aldrig glömma hur KRIS har fått mig att växa, säger Jacob.

Gibbe hakar på med att berätta vad KRIS betyder för honom.

   – Jag är väldigt tacksam för KRIS. Det har varit som en familj och precis som i alla familjer har det funnits bråk och oenigheter. Det viktiga är att jag, den dag jag går vidare från KRIS, inte kommer att ha någon som helst harm eller vilja att skada organisationen. Det är något jag också velat förmedla till människor som kommer hit. Man måste kunna göra skillnad på person, förening och organisation.

Det börjar bli sen eftermiddag och både intervjun och arbetsdagen går mot sitt slut. Innan Gibbe och Jacob åker hem kan de inte motstå att berätta allt de varit med om och hur KRIS gjort att de blivit vänner. Hur de båda kom ut från straff och började arbeta på en second handbutik. Hur de tillsammans gått igenom tolvstegsprogram, lärt sig föreningsliv och börjat föreläsa. Hur de förlorat vänner och gått på begravningar. Att Gibbe är gudfar till ett av Jacobs barn.

– Vi har sett allt, säger Jacob.

– KRIS är inte bara en arbetsplats. Här binder man band, en vänskap för livet om man gör det rätt, säger Gibbe.