Vi är otroligt glada över att Lyzylotte har fått priset för sitt goda arbete, ett stort grattis från hela Unga Kris Sverige.
Klicka här för att komma till artikeln!
Lizylotte är en förebild som själv befunnit sig djupt ner i ett missbruk och kriminalitet. I dag är hon verksamhetsansvarig på KRIS och unga KRIS i Norrköping.
– Jag vill först tacka för att just jag blev tilldelad fem i tolv priset.
Lizylotte Hrehorczuk
“Det finns inte en kriminell som är lycklig!” Lyssna på Jonny Markskog och Jan Ukkolin från Unga KRIS Strängnäs berätta om verksamheten och baksidan med en kriminell livsstil.
Klicka in här för att komma till artikeln/radiointervjun!
Föreningen Unga Kris vill vara med och förebygga att ungdomar dras in i kriminalitet och kan berätta om baksidorna med det kriminella livet.
Läs om Jan Ukkolin och ungdomar från Unga Kris Strängnäs och vad de gör för Strängnäs med sina kvällar för ungdomar.
När de själva var i yngre tonåren klassades de som stökiga. Idag ställer de upp för andra unga i ett Strängnäs där våld, droger, skadegörelse och kriminalitet blivit en större del av uppväxten. Att de orkar och vill beror på Frälsningsarméns ”Ungdomshäng” och ungdomsledaren Monica Buller. ”Hade det inte varit för Monica kanske vi hade suttit inne”.
Klicka in på länken här för att komma till fullständiga artikeln!
Lyssna gärna på vår ordförande Jacob Fraiman berätta om hur det är att lämna i en kriminell livsstil i Sveriges Radio studio Ett. Inslaget handlade om hur avhopparverksamheterna ökar. https://sverigesradio.se/artikel/7583915
Efterᥣyst S56E02 
Vår ordförande Jacob Fraiman blev intervjuad av Efterlyst här om dagen om avhoppare och problem, svårigheter som kan uppstå när du vill lämna. Hur svårt och mörkt det än må vara så kan du ändra på ditt liv. Vi är många föreningar, personer organisationer som du kan ta hjälp av. TVEKA INTE! 
Klicka här för att komma till Efterlyst och intervjun med Jacob Fraiman
Lyssna gärna på dagens avsnitt av Nordegren & Epstein i P1 där vår ordförande Jacob Fraiman och kriminologen Camila Salazar Atías berättade om hur man lyckas lämna ett kriminellt liv. Inslaget börjar 20.00.
Klicka här för att komma till klippet!
“I förra veckan berättade Ekot att det är fler än vanligt som har hört av sig till polis och socialtjänst för att de vill lämna kriminaliteten. Vad krävs det för att det ska lyckas och finns det någon erfarenhet från ett kriminellt liv som kan användas i ett laglydigt yrkesliv? Kriminologen Camila Salazar Atías och Jacob Fraiman från Unga KRIS ger råd.”
KRIS och Unga KRIS är syskonorganisationer.
Som det kan hända i de bästa familjer har man under en tid glidit ifrån varandra.
Ordföranden Germay Woldu och Jacob Fraiman berättar om sin vision att se framåt. Att åter bli starka tillsammans.
Det är en vacker vårdag i april med molnfri himmel och fågelkvitter. KRIS ordförande Germay “Gibbe” Woldu kommer körande i sin klarröda bil prydd med KRIS-loggan. Han är på besök i Södertälje där Unga KRIS har sitt huvudkontor. Här, i det gamla IOGT-NTO-huset, arbetar ordföranden i Unga KRIS, Jacob Fraiman. Vi sätter oss tillsammans i trädgården för att få en pratstund om framtiden.
Även om Gibbe representerar det ”vuxna KRIS” och Jacob, Unga KRIS, är de tydliga med att de båda företräder KRIS. Detta är målsättningen framöver. Hur ska det då se ut, rent konkret?
– Att vi jobbar mot olika målgrupper, beroende på om man är KRISare eller Unga KRISare ska inte spela någon roll. Vi står stadigt tillsammans i våra deviser där vi är måna om varandra och ska hjälpa varandra att fungera som varandras stötte-pelare. Vi ingår ju i en och samma organisation. Detta är viktigt i ett läge där den grova brottsligheten går ner i åldrarna och gränserna suddats ut mellan KRIS arbete att hjälpa personer ut ur kriminalitet och Unga KRIS brottsförebyggande arbete
De berättar om den splittring de menar funnits mellan KRIS och Unga KRIS. Om olika viljor som krockat med varandra och hur man har tolkat stadgarna lite som man har velat. Det var till exempel symptomatiskt att Unga KRIS under ett år besökte Almedalen, men i ett separat läger avskilda från ”vuxna KRIS”. De var inte heller en del av Vägen ut. – Under Almedalsveckan träffar man både KRISare och Unga KRISare från hela landet och man lär känna varandra, men när vi befann oss i två separata läger kände jag att vi hade börjat motarbeta varandra och dit vill vi inte igen, säger Jacob.
Något som har brustit menar Jacob, är att ungdomar behöver ledarskap. Unga KRIS behöver därför arbeta på ett annorlunda sätt. Även om visionen även fortsättningsvis ska vara att Unga KRIS är och förblir en ungdomsförening, som ska få unga intresserade av föreningsliv och att sitta i styrelser, så behövs det stabila pelare. Unga behöver äldre, coacher som vägleder dem.
– Tanken från början var att unga skulle leda unga, men med tiden har det visat sig att det inte riktigt fungerar. För detta behövs ledare som har fått lite mer distans och som har brutit med sitt kriminella liv och tankemönster, säger Jacob.
Gibbe säger att tanken inte är ny, att den alltid har funnits, men att den idag har förverkligats.
– Målet har alltid varit att coacha ungdomar in på rätt väg i livet. Men idag så har vi föredömliga förebilder som har fått utbildning. De har varit med i KRIS under några år och har bra kunskap om föreningen. De har förutsättningarna att coacha de här killarna och tjejerna in i KRIS.
Hur har man då sett detta behov av vägledning? Det kan till exempel finnas en misstro som kan ta sig uttryck på flera olika sätt. När Gibbe och Jacob kom till KRIS Stockholm märkte de till exempel att det fanns ungdomar som inte ville plocka upp efter sig och det är inte okej.
Misstron kan komma från olika håll, både från unga och äldre. Jacob menar att många ungdomar kan komma med nytänk och de äldre då kan se det som ett hot mot själva syftet med KRIS. De äldre kanske säger
”Nej, det är inte bra med gangster-rap”, medan andra tycker,
”Ni ska inte peka finger, ni spelar ju mulle på era föreningar, precis som man gjorde på anstalten.”
– Det ska inte vara så. Man ska inte vara rädd för varandra. Yngre och äldre har så mycket att ge varandra. Man kan lära sig av de yngre, samtidigt som man får strukturen av de äldre. Det är precis där det har brustit, man har velat styra över varandra, säger Jacob.
Att arbeta med antingen unga eller vuxna har sina för och nackdelar. Ibland har det varit lättare med äldre, då de fått ta fler konsekvenser av det liv de levt och därför kommit till ett vägskäl. De vet till exempel hur det är att sitta i fängelse och förlora allt, menar Jacob.
– Men jag har också tyckt att det har varit enklare med ungdomar, tills jag stöter på patrull där. De kan snabbt förlora sin motivation och vill en sak ena veckan en helt annan nästa vecka, säger Jacob och skrattar.
Gibbe fyller i med att han ser det som en tillgång med att ha varit aktiv i både KRIS och Unga KRIS, vilket även gäller Jacob. Man vet hur båda sidor fungerar, något de har med sig när de ska försöka förena organisationerna.
– Vi har kunskapen om var det har felat och var det har fungerat. Nu kan vi rätta till det så att det blir bra, säger Gibbe.
Hur ska man då komma ifrån misstro och attityder? Gibbe och Jacob tror på demokratiaspekten i föreningslivet. Hur man arbetar tillsammans utan att den enskilde individen bestämmer.
– Allas ord betyder något, säger Gibbe och Jacob fyller i med:
– Ung som gammal.
– Exakt, säger Gibbe.
Det är här ledordet Starkare tillsammans kommer in. Det är ett sätt att utåt kommunicera ett nytt KRIS, där målsättningen är att allas ord betyder något. Där man inte styr medlemmarna med någon form av härskarteknik, makt och kontroll.
– Det här är en förening full av kärlek där vi ska hjälpa varandra, säger Gibbe och lägger emfas på ordet “varandra.”
– Precis som jag kan hjälpa dig, kan du hjälpa mig och det får vi aldrig glömma bort. Alla fyller en funktion, säger han.
Jacob menar att det handlar om att man kompletterar varandra. Även om det är bra med eldsjälar så får det inte vara personstyrt, för alla är bra på något. Det gäller att komma ifrån den självcentrering som man talar om i tolvstegsprogrammen.
– Vi kommer ju från trasiga hem där vi kanske har dålig anknytning. Vi har inte fått bekräftelse och vi har olika avvikelser och diagnoser. Men vi har våra morgonmöten och vi behöver lyfta fram varandra, säger Jacob.
Det innebär också att lyfta fram alla lokalföreningar i KRIS och Unga KRIS. Till exempel genom att dela varandras inlägg på sociala medier, åka ut och lyssna på varandras föreläsningar och träffa representanter för kommunerna i fråga. KRIS har under åren haft fler lokalföreningar än vad man har idag, men fokus i nuläget är inte att etablera något nytt.
– Visst hade varit det bra om vi kunde vara i varje kommun, men just nu måste vi fokusera på att stabilisera våra lokalföreningar. Mest är inte alltid bäst. Det är inte vår vision, säger Jacob och Gibbe fyller i med: – Målet är nu att vi som står kvar ska stå starka tillsammans.
Samtidigt beskriver Gibbe och Jacob hur arbetet med att förena KRIS varit en utmaning. Hur de har blivit motarbetade. Men nu vill de fokusera på att se framåt.
– Jag vill ju att, den dagen jag går vidare till något annat, ska KRIS stå kvar och att jag kan vara tacksam för min tid där, hur det än slutar. Jag kommer aldrig glömma hur KRIS har fått mig att växa, säger Jacob.
Gibbe hakar på med att berätta vad KRIS betyder för honom.
– Jag är väldigt tacksam för KRIS. Det har varit som en familj och precis som i alla familjer har det funnits bråk och oenigheter. Det viktiga är att jag, den dag jag går vidare från KRIS, inte kommer att ha någon som helst harm eller vilja att skada organisationen. Det är något jag också velat förmedla till människor som kommer hit. Man måste kunna göra skillnad på person, förening och organisation.
Det börjar bli sen eftermiddag och både intervjun och arbetsdagen går mot sitt slut. Innan Gibbe och Jacob åker hem kan de inte motstå att berätta allt de varit med om och hur KRIS gjort att de blivit vänner. Hur de båda kom ut från straff och började arbeta på en second handbutik. Hur de tillsammans gått igenom tolvstegsprogram, lärt sig föreningsliv och börjat föreläsa. Hur de förlorat vänner och gått på begravningar. Att Gibbe är gudfar till ett av Jacobs barn.
– Vi har sett allt, säger Jacob.
– KRIS är inte bara en arbetsplats. Här binder man band, en vänskap för livet om man gör det rätt, säger Gibbe.
Unga KRIS besökte releasen för en handbok som finns för att barn och ungdomar som är tvångsplacerade på grund kriminalitet, missbruk med mera ska veta sina rättigheter. Läs om författarnas tankar kring boken och Johanna från Unga KRIS Gävle och Jamie från Unga KRIS Södertälje egna historia.
För Jamie började det redan när han var tio. En barndom med tvångsplaceringar enligt LvU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). Till att börja med var han familjehemsplacerad (det som förr kallades fosterhem eller fosterfamilj), men det funkade inte när han började begå brott.
Det blev förstärkt familjehemsvård med Kriminalvården och senare HVB-hem (behandlingshem för barn och unga), där psykiatrin var inkopplad.
– Det var väldigt mycket mitt mående som fick mig att stänga av allting, säger Jamie.
Han är kritisk mot vården, som han säger feldiagnostiserade honom. Samtidigt var han inte alla gånger så mottaglig.
– Man hade försvar till allting. Man vet ju att det inte lagligt att sälja droger, men jag försvarade det med att jag inte fått kläder från min familj. Man mår mer dåligt när man håller på med det, säger han.
Att bli “LVU:ad” handlar om vård. Man tas med tvång om hand och tas bort från en problemsituation. Det kan hända för att det är skadligt för en att bo hemma, eller för att man lever ett skadligt liv till exempel genom kriminalitet och missbruk. LVU kan kännas som ett straff, men det är det inte menat att vara.
Blir man LVU:ad kan man antingen hamna på ett familjehem, ett HVB-hem eller ett jourhem (en familj där man kan bli akut placerad en kortare tid). Man kan också bli placerad på ungdomshem.
Till skillnad mot de andra formerna av boenden har ungdomshemmen låsbara avdelningar och avskiljningsrum (kallas ibland för isolering). Myndigheten SiS (Statens institutionsstyrelse) har ansvaret för ungdomshemmen.
Johanna Hallin Karlsson, som är ordförande för Unga KRIS Gävle har erfarenhet av att sitta på ungdomshem. Hennes historia med tvångsvård började när redan när hon var sexton.
Då hade hon en SoL-placering (tvångsvård som vårdnadshavare – till exempel föräldrar gett sin tillåtelse till). Hennes föräldrar var heroinmissbrukare, så när hon kom hem stal hon deras subotex. Sen eskalerade missbruket.
– Jag började injicera när jag var kanske sjutton. Jag gick in och ut på avgiftning. Jag hade väl en önskan att sluta men den höll inte. Så till slut gav de mig LVU, säger Johanna.
Hon kom till ett ungdomshem. Det var tänkt att hon skulle sitta på en öppen avdelning, men efter att hon var inblandad i att få in droger på hemmet förflyttades hon till ett ungdomshem med låst avdelning.
Som missbrukare var det skönt att sitta på ett låst hem och hon lyckades läsa upp vissa betyg. Hennes omvändning kom dock efter att ha suttit på LVM-hem (Lagen om vård av missbrukare i vissa fall), som hon har dåliga erfarenheter av. Hon beskriver upplopp och grov misshandel.
Under de sista två åren var hon tillsammans med en man som hade grov kriminalitet runt omkring sig. Under en permission hade hon brottats med att hon ville bli drogfri, men hon hade svårt att lämna sin kille.
– Jag var trött på att inte kunna lita på någon och trött på drogerna. Någonstans på slutet insåg jag att jag inte kan sluta. Att jag har ett problem. Men det tog lång tid
Efter sin LVM var hon hemma i två månader. Det var en tid som präglades av mycket våld och droger. Hon var på botten.
– Jag var mycket sjuk och när jag var så pass sjuk kände jag att jag inte pallar mig, säger hon.
Hennes mamma kom och körde henne till sin moster i Falkenberg, som var med att starta KRIS Falkeberg. Det blev Johannas räddning.
I Johannas fall är hon nöjd med LVU-placeringen och ser det som något bra när det kan rädda liv, men inte som en långsiktig lösning:
– Fokuset borde vara att få ut ungdomarna på familjehem eller stödboenden eller rena behandlingshem. De åren man sitter på LvU är kritiska år. Man ska inte ta människors frihet på det sättet utan att erbjuda dem något hjälp, säger hon.
I slutet av januari var medlemmar från Unga KRIS inbjudna till releasen av boken Ung inlåst: med rättigheter och möjligheter. Boken har tagits fram för att de som sitter på ett ungdomshem ska förstå vad vistelsen innebär, vilka rättigheter man har och vad för slags stöd och hjälp som finns att få (bland annat nämner man Unga KRIS).
Boken är skriven av Olle Eriksson och Jonas Klinteberg. Olle är journalist med stort intresse för kriminalvård och politiken kring brott och straff.
Jonas Klintenberg satt i två år på ungdomshem när han var ung. Han avtjänade två straff för rån och narkotikabrott som vuxen. Jonas lärde kände Olle genom att han skickade in texter till tidningen Kåkbladet, som Olle jobbade med.
Efter sitt sista straff bestämde sig Jonas för att sluta med droger och kriminalitet. Han började jobba tillsammans med Olle, bland annat just med Ung inlåst-projeket. De har besökt flera ungdomshem, lyssnat på ungdomarna och låtit dem skriva texter i det som nu blivit en bok.
Olle och Jonas understryker vikten av att ungdomarna ska veta sina rättigheter och få rätt behandling. Samt vikten av att gå till skolan.
– Det kommer en tid efter ungdomshemmet så försök att förbereda dig på det livet. Ha drömmar och mål. Kom ihåg att vad du än fått höra i livet så är du värdefull, säger Olle.
Både Olle och Jonas menar att personalen är viktig när man ser till vad som blir bäst för ungdomarna. Problem uppstår när man bemöter ungdomarna med tuff attityd. Grunden för att hjälpa är att lyssna och att arbeta med deras känslor och värderingar, menar de.
– Det bästa för ungdomarna är att ha personal som är utbildade och som verkligen bryr sig, säger Olle som också pekar på att man behöver erbjuda olika slags behandlingar, samt att vården bedrivs under så öppna former som möjligt. Enligt forskning minskar det återfallen.
I länken finns mer information om boken. Där kan du även ladda ned den: https://www.skyddsvarnet.se/projekt-ung-inlast/
Av de boenden Jamie suttit på menar han att HVB-hemmet med utsluss (ett stöd för att minska i återfall) varit det bästa. Han kunde arbeta med sina problem när fick öppnare tyglar. Han ser tvångsplaceringar som befogade, men menar att man behöver möta upp ungdomarna efteråt.
– Jag har ju sett baksidan. Folk som hamnar på gatan, som hamnar direkt i kriminalitet igen. För de hamnar mellan stolarna. Så absolut, det kan vara befogat. Men det måste finnas större beredskap om vad som händer efter, säger han.
Jamie lider av svår PTSD från trauman i barndomen. Det har handlat mycket om sexuella övergrepp, något han försökt rymma ifrån. Han säger att vården inte uppmärksammat detta utan gav honom andra diagnoser vars symptom liknar PTSD. Han fick inte den behandling han behövde för att ta itu med sina utåtagerande sidor.
– Jag har hunnit göra mycket saker. Slagit sönder hela behandlingshem, slagit sönder rutor. För att jag mådde dåligt. Jag klarade inte av någon sa åt mig. Jag tyckte att alla satte sig på mig, säger han.
Numera är Jamie engagerad i Unga KRIS Södertälje, bland annat som musikproducent.
Elisabet Åbjörnsson Hollmark är generaldirektör för SiS. Angående mer öppna vårdformer och hjälp efteråt menar hon att det är något myndigheten arbetar med. Hon vill att SiS ska börja arbeta med en så kallad vårdkedja.
I en vårdkedja ska det viktiga vara att en placering börjar med en sluten enhet, för att sedan gå över till en öppen enhet. Hon säger att man tittar över lokaler och att bemanningen ska vara tillräcklig på de öppna enheterna.
Angående att ungdomar ska få rätt behandling är hennes bild att det finns rätt psykologer anställda, men att det saknas när hjälpen gränsar in mot psykiatrin.
Hon har också förstått att det händer, som i Jamies fall, att PTSD kan blandas ihop med andra diagnoser. Hon säger att Socialstyrelsen fått i uppdrag att ta fram ett flerårigt projekt där SiS och sjukvården tillsammans vårdar och behandlar ungdomarna.
Johanna skrattar till. Hon har fått frågan om vad hon vill säga till de som nu är i samma situation som hon var.
– Då går jag igång med det här “ni är så värdefulla!” säger hon, men fortsätter: Det finns inga hopplösa fall. Börja dröm om livet utanför. Det finns så många coola grejer i livet utanför.
Jamie är inne på samma linje: man ska tänka framåt. Men han har också något att säga om tiden man sitter inne:
–Tänk på att handlingarna man gör för att fly problemen inte kommer hjälpa. Det kan vara väldigt svårt, men jag har klarat det. Jag har fått hjälp. Jag vill säga: Försök hitta så kompetenta personer omkring dig som möjligt, säger han.
Vår Jacob och Jan Ukkolin från förbundet har intervjuats i Godmorgon, Världen! som sändes i Sveriges Radio P1 igår. “Diskussionen om de så kallade förnedringsrånen har i veckan klättrat högst upp på den politiska agendan. Men varifrån det grova våldet kommer är en komplex fråga.” Jacob och “Ukko” berättade om sina erfarenheter av förnedringsvåld.
Klicka in här för att komma till artikeln och lyssna!
Även expressen intervjuade Jacob angående förnedringsvåldet, klicka in här för att komma tll artikeln.
Foto: Erik Nilsson/Sveriges Radio
Johanna Karlsson från Unga KRIS Gävle intervjuades i SVT Nyheter om sin tid som tvångsplacerad på ett LVU-hem.
Johanna missbrukade och tog under tonåren flera överdoser. Detta ledde till att hon tvångsplacerades i knappt ett år enligt Lagen om Vård av Unga, LVU.
Även om det räddade hennes liv är hon kritisk mot hur vården bedrivs och menar att det handlar mer om förvaring.
– Hade det funnits ett annat alternativ, såsom familjehem, då hade det funkat bättre. Det hade nog gett mig något mer än vad en förvaring gör, säger hon.
Inslaget var en del av en rapportering om en ökad tvångsplacering av ungdomar i Stockholm.
Johanna ser inte LVU som en långsiktig lösning som inte gynnar personerna som hamnar där.
Hon är sedan flera år drogfri. Utöver att jobba för Unga KRIS Gävle är hon vice förbundsordförande för Unga KRIS. Hon säger att hon mår bra och är lycklig.
– Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle komma så här långt i livet. Jag var livrädd när jag skulle lägga av tänkte: Hur ska jag fixa det här? Hur ska jag komma tillbaka in i samhället igen? Jag såg det inte, men var tvungen, säger hon.
