Unga inlåsta: börja dröm!

Unga KRIS besökte releasen för en handbok som finns för att barn och ungdomar som är tvångsplacerade på grund kriminalitet, missbruk med mera ska veta sina rättigheter. Läs om författarnas tankar kring boken och Johanna från Unga KRIS Gävle och Jamie från Unga KRIS Södertälje egna historia.

För Jamie började det redan när han var tio. En barndom med tvångsplaceringar enligt LvU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). Till att börja med var han familjehemsplacerad (det som förr kallades fosterhem eller fosterfamilj), men det funkade inte när han började begå brott.

Det blev förstärkt familjehemsvård med Kriminalvården och senare HVB-hem (behandlingshem för barn och unga), där psykiatrin var inkopplad.

– Det var väldigt mycket mitt mående som fick mig att stänga av allting, säger Jamie.

Han är kritisk mot vården, som han säger feldiagnostiserade honom. Samtidigt var han inte alla gånger så mottaglig.

– Man hade försvar till allting. Man vet ju att det inte lagligt att sälja droger, men jag försvarade det med att jag inte fått kläder från min familj. Man mår mer dåligt när man håller på med det, säger han.

Jamie. Foto: Anders Wätterstam

Att bli “LVU:ad” handlar om vård. Man tas med tvång om hand och tas bort från en problemsituation. Det kan hända för att det är skadligt för en att bo hemma, eller för att man lever ett skadligt liv till exempel genom kriminalitet och missbruk. LVU kan kännas som ett straff, men det är det inte menat att vara.

Blir man LVU:ad kan man antingen hamna på ett familjehem, ett HVB-hem eller ett jourhem (en familj där man kan bli akut placerad en kortare tid). Man kan också bli placerad på ungdomshem.

Till skillnad mot de andra formerna av boenden har ungdomshemmen låsbara avdelningar och avskiljningsrum (kallas ibland för isolering). Myndigheten SiS (Statens institutionsstyrelse) har ansvaret för ungdomshemmen.

Johanna Hallin Karlsson, som är ordförande för Unga KRIS Gävle har erfarenhet av att sitta på ungdomshem. Hennes historia med tvångsvård började när redan när hon var sexton.

Då hade hon en SoL-placering (tvångsvård som vårdnadshavare – till exempel föräldrar gett sin tillåtelse till). Hennes föräldrar var heroinmissbrukare, så när hon kom hem stal hon deras subotex. Sen eskalerade missbruket.

– Jag började injicera när jag var kanske sjutton. Jag gick in och ut på avgiftning. Jag hade väl en önskan att sluta men den höll inte. Så till slut gav de mig LVU, säger Johanna.

Johanna Hallin Karlsson. Foto: Unga KRIS

Hon kom till ett ungdomshem. Det var tänkt att hon skulle sitta på en öppen avdelning, men efter att hon var inblandad i att få in droger på hemmet förflyttades hon till ett ungdomshem med låst avdelning.

Som missbrukare var det skönt att sitta på ett låst hem och hon lyckades läsa upp vissa betyg. Hennes omvändning kom dock efter att ha suttit på LVM-hem (Lagen om vård av missbrukare i vissa fall), som hon har dåliga erfarenheter av. Hon beskriver upplopp och grov misshandel.

Under de sista två åren var hon tillsammans med en man som hade grov kriminalitet runt omkring sig. Under en permission hade hon brottats med att hon ville bli drogfri, men hon hade svårt att lämna sin kille.

– Jag var trött på att inte kunna lita på någon och trött på drogerna. Någonstans på slutet insåg jag att jag inte kan sluta. Att jag har ett problem. Men det tog lång tid

Efter sin LVM var hon hemma i två månader. Det var en tid som präglades av mycket våld och droger. Hon var på botten.

– Jag var mycket sjuk och när jag var så pass sjuk kände jag att jag inte pallar mig, säger hon. 

Hennes mamma kom och körde henne till sin moster i Falkenberg, som var med att starta KRIS Falkeberg. Det blev Johannas räddning.

I Johannas fall är hon nöjd med LVU-placeringen och ser det som något bra när det kan rädda liv, men inte som en långsiktig lösning:

–  Fokuset borde vara att få ut ungdomarna på familjehem eller stödboenden eller rena behandlingshem. De åren man sitter på LvU är kritiska år. Man ska inte ta människors frihet på det sättet utan att erbjuda dem något hjälp, säger hon.

I slutet av januari var medlemmar från Unga KRIS inbjudna till releasen av boken Ung inlåst: med rättigheter och möjligheter. Boken har tagits fram för att de som sitter på ett ungdomshem ska förstå vad vistelsen innebär, vilka rättigheter man har och vad för slags stöd och hjälp som finns att få (bland annat nämner man Unga KRIS).

Boken är skriven av Olle Eriksson och Jonas Klinteberg. Olle är journalist med stort intresse för kriminalvård och politiken kring brott och straff.

Jonas Klintenberg satt i två år på ungdomshem när han var ung. Han avtjänade två straff för rån och narkotikabrott som vuxen. Jonas lärde kände Olle genom att han skickade in texter till tidningen Kåkbladet, som Olle jobbade med.

Unga KRIS tillsammans med författarna. Olle Eriksson, trea från vänster. Jonas Klintenberg, tvåa från höger. Foto: Anders Wätterstam

Efter sitt sista straff bestämde sig Jonas för att sluta med droger och kriminalitet. Han började jobba tillsammans med Olle, bland annat just med Ung inlåst-projeket. De har besökt flera ungdomshem, lyssnat på ungdomarna och låtit dem skriva texter i det som nu blivit en bok.

Olle och Jonas understryker vikten av att ungdomarna ska veta sina rättigheter och få rätt behandling. Samt vikten av att gå till skolan.

– Det kommer en tid efter ungdomshemmet så försök att förbereda dig på det livet. Ha drömmar och mål. Kom ihåg att vad du än fått höra i livet så är du värdefull, säger Olle.

Både Olle och Jonas menar att personalen är viktig när man ser till vad som blir bäst för ungdomarna. Problem uppstår när man bemöter ungdomarna med tuff attityd. Grunden för att hjälpa är att lyssna och att arbeta med deras känslor och värderingar, menar de.

– Det bästa för ungdomarna är att ha personal som är utbildade och som verkligen bryr sig, säger Olle som också pekar på att man behöver erbjuda olika slags behandlingar, samt att vården bedrivs under så öppna former som möjligt. Enligt forskning minskar det återfallen.

I länken finns mer information om boken. Där kan du även ladda ned den: https://www.skyddsvarnet.se/projekt-ung-inlast/

Den nya handboken. Foto: Unga KRIS

Av de boenden Jamie suttit på menar han att HVB-hemmet med utsluss (ett stöd för att minska i återfall) varit det bästa. Han kunde arbeta med sina problem när fick öppnare tyglar. Han ser tvångsplaceringar som befogade, men menar att man behöver möta upp ungdomarna efteråt.

– Jag har ju sett baksidan. Folk som hamnar på gatan, som hamnar direkt i kriminalitet igen. För de hamnar mellan stolarna. Så absolut, det kan vara befogat. Men det måste finnas större beredskap om vad som händer efter, säger han.

Jamie lider av svår PTSD från trauman i barndomen. Det har handlat mycket om sexuella övergrepp, något han försökt rymma ifrån. Han säger att vården inte uppmärksammat detta utan gav honom andra diagnoser vars symptom liknar PTSD. Han fick inte den behandling han behövde för att ta itu med sina utåtagerande sidor.

– Jag har hunnit göra mycket saker. Slagit sönder hela behandlingshem, slagit sönder rutor. För att jag mådde dåligt. Jag klarade inte av någon sa åt mig. Jag tyckte att alla satte sig på mig, säger han. 

Numera är Jamie engagerad i Unga KRIS Södertälje, bland annat som musikproducent.

Jamie föreläser på Morabergs Studiecenter. Foto: Anders Wätterstam

Elisabet Åbjörnsson Hollmark är generaldirektör för SiS. Angående mer öppna vårdformer och hjälp efteråt menar hon att det är något myndigheten arbetar med. Hon vill att SiS ska börja arbeta med en så kallad vårdkedja.

I en vårdkedja ska det viktiga vara att en placering börjar med en sluten enhet, för att sedan gå över till en öppen enhet. Hon säger att man tittar över lokaler och att bemanningen ska vara tillräcklig på de öppna enheterna.

Angående att ungdomar ska få rätt behandling är hennes bild att det finns rätt psykologer anställda, men att det saknas när hjälpen gränsar in mot psykiatrin.

Hon har också förstått att det händer, som i Jamies fall, att PTSD kan blandas ihop med andra diagnoser. Hon säger att Socialstyrelsen fått i uppdrag att ta fram ett flerårigt projekt där SiS och sjukvården tillsammans vårdar och behandlar ungdomarna.

Johanna skrattar till. Hon har fått frågan om vad hon vill säga till de som nu är i samma situation som hon var.

– Då går jag igång med det här “ni är så värdefulla!” säger hon, men fortsätter: Det finns inga hopplösa fall.  Börja dröm om livet utanför. Det finns så många coola grejer i livet utanför.

Jamie är inne på samma linje: man ska tänka framåt. Men han har också något att säga om tiden man sitter inne:

–Tänk på att handlingarna man gör för att fly problemen inte kommer hjälpa. Det kan vara väldigt svårt, men jag har klarat det. Jag har fått hjälp. Jag vill säga: Försök hitta så kompetenta personer omkring dig som möjligt, säger han.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *